Nikita Michalkov, prisbelönt storfilmsregissör, hade tappat lusten att filma i Ryssland. Filmare där sysslade sen flera år bara med att utmana det som var förbjudet. Det intresserade inte Michalkov. Han ville göra film i väst men lockades inte heller av de upptrampade stigarna i Hollywood. Resultatet blev "Urga - Kärlekens tecken", en rysk film inspelad med franska pengar i kinesiska Mongoliet. Efter att i höstas både ha vunnit Guldlejonet och publikens pris i Venedig tog "Urga" också svenskarna med storm när filmen nyligen invigde årets festival i Göteborg.

Urga är stäppmongolens fångstredskap, en snara i änden på en lång stång. Tecken för kärlek blev urgan för seden att sätta ner käppen i marken vid herdestunder i det fria. Urgan syntes på långt håll och talade om att här ville man vara ifred. Filmen speglar den moderna civilisationen i mötet med det uråldriga levnadssättet hos de mongoliska stäppfolken. Omsatt i praktisk handling blir det en rysk lastbilsförare som somnar och kör av vägen mitt på den ödsliga stäppen. Han får hjälp av Gombo som bor i ett tält med sin familj.

Gombos största problem är att han inte får älska med sin vackra fru Pagma. Familjen redan har det antal barn den kinesiska lagen föreskriver och att köpa kondomer av unga damer på apotek är inte heller i Mongoliet alltid det lättaste.

Med en stor näve humor, kryddad med ömhet och respekt för människans natur broderar Michalkov så ut sin historia. Men vad är han då ute efter denne gråhårige 47-åring med det mustaschprydda, lite fyrkantiga ansiktet ? Michalkov ser reserverad ut när han kommer in och sätter sig i det lilla hotellrummet vi lånat för intervjun. Opersonlig men inte ovänlig. Men han tinar snabbt upp när vi kommer igång.

Den första frågan gäller omständigheterna bakom tillkomsten av "Urga". Här berättar han om sin syn på den ryska filmen av idag men jag ber att få veta lite mer om hans personliga drivkrafter.

- Jag har sen länge varit fascinerad av mongolernas levnadssätt. De skulle inte kunna leva någon annanstans. För dem är stäppen som en del av dem själva. Men sen hade jag också en önskan att spränga gränserna av att ha en fastlagd story.

Så när Michalkov reste till Mongoliet hade han med sig enbart fem sidor manus. 10 dagar var vad hade han på sig att förbereda inspelningen. Men hur växer då en sån här film fram ?

- Scenerna tar form i en levande process mellan manusförfattare, regissör och skådespelare. Detaljerna arbetar man fram tillsammans bara man är överrens om vad scenen ska innebära.

Två månader senare kom han hem med 65.000 meter film som skulle klippas ner till 3.300. Den ende yrkesskådespelaren i Urga är den ryske chauffören. Gombo och Pagma hittade Michalkov genom en assistent med en videokamera.

- Han fick ställa vissa frågor till ett antal personer som kunde tänkas få rollerna. Men han hade ett hemligt specialuppdrag, att låta kameran gå när frågorna var slut. Det var hur de reagerade då som var avgörande.

- När man ställer frågor och filmar det, får man fram det människorna vill visa av sig själva. De håller fram vissa sidor för att de vill ha jobbet. Det var Ingemar Bergman som sa att han är mer intresserad av det människornma vill dölja än av vad de vill visa. Det viktiga händer i skärningspunkten mellan människan och skådespelaren i en individ.

Mest känd i Sverige är Michalkov annars för "Svarta ögon" där Marcello Mastroianni gör sitt livs roll som misslyckad älskare. "Ofullbordat stycke för mekaniskt piano" från 1977 har också visats i Sverige. Finns det något gemensamt drag i vad han vill berätta ?

- Egentligen har jag hela tiden arbetat på en enda lång sammanhängande film. Det jag söker är harmoni mellan människan och den verklighet som omger henne.

Men vad är det då han vill att vi ska känna ?

- Jag tänker inte så. Jag är inte lärare. Det beror så mycket på personliga egenskaper hur man tar mina filmer till sig. Film handlar mycket om det omedvetna. Det är som att du har ett musikackord med tio olika toner. Du känner omedelbart igen harmonin fast du kanske inte medvetet hör fler än tre av tonerna.

- Jag utgår alltid från mig själv för det finns skäl att anta att det som berör mig på djupet också berör andra. Vi är ju alla partiklar i samma helhet.

Michalkov ser det som att vi alla förenas i gemensamma farhågor, tvivel och förhoppningar. Vi brottas med frågor människan ställt sig i flera tusen år.

- Det vi gör är att hela tiden modifiera svaren. Gud har gett mig rätten att formulera de här sakerna med filmens hjälp. Det är inte ett yrke. Att filma är mitt liv. Det är mitt sätt att existera som individ.

© Fredrik Lindqvist