kapitel 21 : pengar till yens

- FÅGEL FELIX -

Utdrag ur första utkastet till en ungdomsroman

Kapitel 18. En riktig Farfar
Felix var förstås lite nervös inför första dagen han skulle till jobbet och jag fick lova att väcka honom så han verkligen kom iväg. Men allt gick bra och han kom hem alldeles nerkletad med vit grundfärg men glad och nöjd. Anja hade ordnat fram en cykel åt honom som han hade för att ta sig ut till stugan. De hade träffats några gånger och jag fick höra att hon hade frågat efter mig men jag var så less på alltihop så jag inte ens bad Felix hälsa.
Några dagar gick. Jag hade ringt Augosto och hållit för näsan och påstått att jag låg däckad av influensa. Vi hade bestämt att jag skulle höra av mig igen när jag blev bättre. Moster Ingrid hade kommit till affären en till gång och haft med sig ett vykort från Pappa. Förutom några standardfraser om att det var varmt och skönt skrev han bara att han skaffat en särskild mailadress som han kunde komma åt från där han var. Och så fick jag veta av Moster Ingrid att Sujimusho nu hade flyttat in i mitt gamla rum. Hennes lägenhet hade omvandlats till kampanjhögkvarter och utgjorde nu knutpunkten i förberedelserna inför det nya meditationscentret. De hade påbörjat en insamling och Moster Ingrid såg mer symptombefriad ut än på länge. Hon fick min nya adress så hon kunde eftersända om det kom mer post.
Nu var det lördag. Felix och jag var för en gångs skull lediga båda två och satt och hängde i köket efter en lång slö frukost.
- Vi måste hitta på nåt´, sa Felix till slut.
- Javisst sa jag. Vadå´?
- ... Jag vet, vi sticker ut till kyrkogården. Det är säkert nåt bröllop eller dop eller nåt man kan titta på.
- Nån begravning kanske, sa jag torrt.
- Ja, sa Felix entusiastiskt. En begravning. Det vore nåt.
Kyrkogårdar är ju inte vad jag normalt föreställer mig som spännande utflyktsmål. ("Tja. Vad gjorde du i lördags då?" "Jag var på kyrkogården, skitball") Men Felix var envis och då jag kunde inte komma på något bättre gav vi oss iväg.
Kyrkogården låg på en kulle i utkanten av stadskärnan, alldeles intill ett stort doftande rapsfält. Utsikten var enorm. Åt öster kunde man se långt ut över havet och söderut bredde den böljande gula rapsen ut sig ända bort till ett av förortsområdena där de piffigt gröna och röda fyra-vånings hyreshusen lyste som trafikljus i solskenet. Själva kyrkan var av sten, stor och vit och den var framför allt känd för sitt klockspel som varje lördag vid helgmålsringningen spelade upp en ny liten melodi. ( Detta om klockspelet hade jag läst i en "Välkommen till Gävle"-broschyr som moster Ingrid hade försett mig med när jag först kom till stan.)
Vi strövade omkring bland gravarna en stund. Felix läste noggrant inskriptionen på varje sten.
- Det är så vackert, suckade han. Tycker inte du också att det är vackert?
Det var ju inget jag hade tänkt på precis men jag kunde hålla med om att en del av formuleringarna förmedlade en vemodig känsla av allvar.
- Sorg är vackert, fastlog Felix. Tänk om man hade en egen grav att besöka. Att sätta blommor på och stå och sörja vid. Det skulle jag vilja ha.
- Men nån död släkting har du väl nånstans, sa jag.
Han skakade på huvudet.
- Nån gammalt bortglömd faster måste det väl finnas.
- Nej, sa han ilsket. Sluta tjata.
Nähä. Släktforskning var tydligen inte Felix starkaste sida. Han hade ju aldrig heller någonsin nämnt något minsta lilla om sin bakgrund. Jag ville inte vara påstridig. Det verkade lite känsligt.
- Kan du inte ta nån annans grav då, föreslog jag istället. Det behöver ju inte vara din egen.
Felix fnissade till.
- Men Jens, du är ju helt koko. Det är klart det inte kan vara min egen grav. Man kan väl för i helvete inte sätta blommor på sin egen grav. Har man en egen grav är man ju dö.
Men han tände i alla fall på iden och vi enades om att vore bäst med en farfar. Nu skulle jag alltså hjälpa honom att hitta en död låtsas-farfar med en särdeles vacker inskription på stenen där Felix kunde stå och känna sig melankolisk vid behov. Vi delade på oss för att vara mer effektiva och betade av ett par gångar var för att sedan jämföra våra fynd.
Jag hade hittat en "Eskil Nordhamre" 1898-1964 med devisen "Saliga äro de saktmodiga ty de skola besitta jorden". Felix skrattade rått.
- Vem fan vill vara saktmodig. Nä. har du nån mer?
Jag pekade på mitt andra alternativ, en riktig monstergrav inhägnad av ett järnstaket med vassa knoppar och som hade en tre-meterssten av röd marmor med en vilsen vit gipsduva hängande lite på sniskan på ena kanten. Där vilade en "Anders Ek af Bagge" 1912-1986 under inskriften "Blott en dag, ett ögonblick i sänder". Felix smakade på namnet.
- Ek af Bagge, Ek af Bagge Hmm ... namnet är bra. Namnet är djävligt bra! Och "Blott en dag" är väl okej, men .. , han skrynklade ihop ansiktet i en grimas, .. Men den är så djävla ful. Han knuffade till mig och hojtade, hur fan kan du välja en så ful grav Jens. Skäms du inte?!
Ett äldre par i gången bredvid tittade upprört på honom och jag hyschade. Felix starkaste kandidat var en "Arvid Svensson" 1935-1972, med en enkel sten utan dekorationer. Texten löd "Döden lämnar oss i evig saknad" och det var det han gillade så starkt. Men vi var tvungna att förkasta Arvid Svensson också eftersom det aldrig kunde bli en riktig farfar när han inte blivit 40 år ens.
- Och han var nog sjuk länge innan också, sa Felix. Hostade slem och luktade illa. Nä, som farfar var han nog inte mycket att ha.
En riktig Farfar, kom vi överens om, ska ha dammiga tofflor och sitta en fåtölj med en filt om axlarna. Och så ska han röka på en gammal pipa som hela tiden slocknar. Han börjar bli senil och är gärna lite vresig. Men alla vet att det bara är för att han inte får dricka så mycket konjak han vill eftersom personalen är rädd om de hjärnceller han nu har kvar. ("Nej Farfar lille, nu måste vi måste tänka på demensen") Sen ska han häva ur sig en massa gamla ordspråk som ingen modern människa begriper vad dom betyder. Och viktigast av allt, det absoluta Nummer Ett: en Farfar tar ens parti när det är bråk. Han ger alltid barnbarnen sitt aboluta och tveklösa stöd i alla former av konflikter. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. I evigheters evighet amen.
Vi hittade några till men Felix blev inte helt nöjd. Jag hade tröttnat och tittade intresserat efter en tjej i lång kjol som just klev ur en sån där mikroskopisk bil, en som man kan parkera på tvären om det är trångt. Hon hade en liten brun dokumentportfölj under armen och såg väldigt koncentrerad ut. Men hon försvann in genom kyrkans port utan att titta upp.
Vi kom fram till en Andreas Oscarsson med "Tama fåglar längtar, de vilda flyger" som jag tyckte kunde duga.
- Den här? Du skojar, sa Felix. Hur ska man kunna stå här och känna sig sorgsen som dom har bjäfsat till det.
Det var sant. Rabatten framför var helt överarbetad med blombuketter av plast och små porslinslampetter i form av tomtar som stack upp ur den konstfärdigt utlagda mossan. Ett litet stenparti hade de också lyckats klämma in. Med rätt belysning hade man kunnat ta det för en fälld julgran.
Felix bestämde att vi skulle prova på Norra kyrkogården nån dag innan det definitiva beslutet fattades. Jag kom på att vi kunde gå upp i kyrktornet. Där skulle man säkert kunna se hela stan.
- Kommer vi in då, undrade Felix. Är det inte låst?
- Det ska vara öppet. Det ingår i allemansrätten, flinade jag och vi klev in.
Kyrkan såg rätt trist ut från insidan bortsett från några brutala bilder som visade hur det kunde gå för de stackars själar som hamnade i helvetet. Ingen människa syntes till och Felix blev plötsligt inspirerad och fick för sig att han ville prova predikstolen. Det gjorde mig lite nervös. Jag hade inte sett tjejen komma ut. Det kanske var hon som var präst och då skulle vi säkert drabbas av evig förbannelse. - Nä, alltså, sa jag. Det är nog inte tillåtet.
- Jo för fan, allemansrätten flinade Felix. Du får vara publik.
- Församling, sa jag. Det heter församling.
- Skitsamma, sa Felix och haltade iväg.
För säkerhets skull bestämde jag mig för att stå kvar vid utgången så att jag kunde varna honom om jag hörde någon komma. Och när Felix är halvvägs framme hör jag ett prasslande ljud följt av ett klick och ett dovt väsande. Jag ser mig om men det är omöjligt att höra var det kommer ifrån. ljudet verkar onekligen betyda att det är någon mer än oss härinne. Jag försöker visk-ropa åt Felix men han är redan på väg uppför trappan och har tydligen inte hört nånting alls.
Jag kliver fram och vinkar för att varna honom, men han tar det som publikstöd och vinkar glatt tillbaka. Sen tar han tag i sargen eller vad man ska kalla det, och samlar sig för att leverera sitt budskap. Nu hörs ytterligare några klick och jag vinkar förtvivlat. Men det hjälper inte för Felix blundar och drar in andan. Han breder ut armarna, tydligt inspirerad av pastor Egerblom, och just när han öppnar munnen för att med hög och mäktig röst starta sin förkunnelse hörs ett fruktansvärt dån. Jag skiter nästan på mig och Felix vacklar bakåt och duckar ner i säkerhet. Hela kyrkan vibrerar av ett obestämbart mörkt muller.
Och ytterst långsamt tar en melodi form. Inte för att jag vet vad den heter, men det är något väldigt känt klassiskt stycke och det börjar med ett riktigt jordbävnings-ackord. Och hon, den långkjolade, tar i så det knakar i kyrkbänkarna. Jag ser en skymt av hennes mörka hår när jag vänder mig om och ser upp mot läktaren. Först när musiken har kommit igång ordentligt vågar Felix titta fram igen. Det ser onekligen lite kul ut med hans nästan kala huvud som sticker upp ur predikostolen, som en champinjon. Det verkar som att han kryper ner för trappan sen. Den glada predikolusten har ersatts av en påtaglig spakhet när han kommer tillbaka.
- Djävlar i mig, viskar han upprört när vi kommit ut genom porten. Det där var starkt.
- Det kallas hädelse, flinar jag. Somliga straffar gud meddetsamma.
Felix är alldeles blek i ansiktet.
- Ujujuj. Jag nästan svimmade.
Sen var det inte mycket mer att göra än att åka hem. När jag föreslog att vi skulle se om en av filmerna skakade han bara tyst på huvudet. När vi kom in öppnade Felix dörren till sitt rum. Innan han gick in vände han sig om.
- Vet du hur jag hade tänkt, sa han. ... Jo att eftersom dom brukar säga "Gode gud" så tänkte jag börja med "Fy Fan" ... Och så bara dånade det till! Ujujuj. Det var starkt.
Han ryste till och försvann in på rummet. Jag satt ett tag med mina gamla franskböcker igen och bestämde att vi måste köpa en TV. Det måste absolut bli vårt nästa projekt.
© Fredrik Lindqvist


Uppdaterad : 2017-02-28
till startsidan för www.adastramedia.se