Ibland händer det att livet liksom spetsar till sig. Oftast är det ju så att det går det långa perioder, kanske flera månader, där det inte händer särskilt mycket. Dagarna rullar på och efteråt kan man inte skilja den ena veckan från den andra. Och mitt i det där, när man tror att det är så livet ska vara, lite trist kanske men ändå ganska uthärdligt, så kommer det nån slags vild och obändig energi och rör om i alla skrymslen och vrår av ens tillvaro så man blir helt förvirrad och inte vet från ena dagen till den andra vart man ska ta vägen eller hur det ska bli. Det här visade sig vara början på en sådan mer glödande period. Även om min tid i Gävle redan hade hunnit bli avsevärt mycket mer händelserik än vad jag kunnat föreställa mig, var det inget mot vad som nu väntade bakom hörnet.

Felix verkade finna sig väl tillrätta i sitt nya ebenezer-liv. Han hade begripit att jag menat allvar med mitt frälsningsförbud och försökte inte säga något mer. Däremot började det, som av en händelse, ligga olika små fromma skrifter uppslagna på min plats vid köksbordet. Dravel tänkte jag och la dem på fönsterbrädan de första gångerna. Men de fortsatte att dyka upp. Jag bytte taktik och började använda dem som underlägg till mina smörgåsar istället. Det tunna papperet blev alldeles särskilt flottigt när man hade rostat brödet så smöret smälte igenom. Det tyckte jag gott Felix kunde ha när han sänkte sig till sådana tarvliga försök trots att han visste vad jag tyckte.

Vi pratade inte så mycket med varandra. Han gjorde mig nervös med sitt beskäftiga sätt. Det passade inte ihop med honom, den här plötsliga viljan att vara till lags. Han försökte till och med ställa sig in hos Ceauzevingt men katten gjorde snabbt klart för Felix att han hade inte glömt sitt toalettäventyr.

Några dagar efter Felix hemkomst kände jag mig tvungen att kontakta Augosto. Jag ringde på förmiddagen från jobbet och sa att jag var redo att återuppta behandlingen på torsdagen. Augosto undrade om jag inte kunde komma på fredag kväll istället. Han hade gett min torsdagstid till Helenas väninna. Jag hade inget annat planerat och sa att det gick bra.

En kväll när jag kom hem hade Felix ordnat ett litet bönemöte hemma i köket. Det var han och några av ungdomarna från kyrkan. Anja var inte med av någon anledning. De satt och sjöng som bäst när jag kom hem. Jag vände i köksdörren och gick till Kebab-baren för att få äta kvällsmat i lugn och ro. Men jag kunde inget säga. Han hade onekligen rätt att bjuda hem vem han ville.

Men jag började bli less på alltihop. Nästan lite deprimerad. Det kändes så ensamt och trist att jag kom på mig själv med att längta efter att komma hem. Till med det vanliga vardagslivet i Västerås med skolan och min psykologiska pappa kändes mindre instängt än som det blivit här. Men enligt planen var det fortfarande mer än tre veckor kvar tills jag skulle åka tillbaka.

Det var i den stämningen jag gick iväg till Augosto. Men till min stora förvåning var det ingen som öppnade när jag knackade på. Jag kikade in genom det lilla fönstret. Det såg ut som om en tornado hade härjat därinne. Luftmadrassen låg tömd och hopskrynklad i ett hörn tillsammans med sönderbrutna påfågelsfjädrar och nerrivna tygstycken. Framför soffan låg en omkullvält papperskasse med tomma vinflaskor.

Men ingen Augosto. Det var inget annat att göra än att gå upp till stora huset.

Där inne hördes hög musik. Dom har fest och Augosto har glömt bort att säga till mig, tänkte jag förvirrat. Jag ringde på ett par gånger till men ingen kom och öppnade så jag kände på dörren. Den var olåst. Musiken var som en vägg, någon sentimental fransk ballad. Men dom hade krämat på mer än vad högtalarna tålde så basen hade en ilsket skorrande klang.

Jag gick igenom en liten mörk hall och kom ut i vardagsrummet. Någon slags festande pågick onekligen. Men den enda festdeltagaren som syntes till var Augostos mystiska älskarinna. Hon satt med ryggen mot mig i soffan med en nästan tom vinflaska i handen. Jag ropade "Hallå" några gånger men musiken dränkte alla ljud. Så jag gick fram. Helena var så berusad att hon inte ens kom sig för att haja till när jag plötsligt knackade henne på axeln.

Hon bara vände sig sakta om och så grep hon tag i mig med en min som om jag skulle rädda henne från att drunkna. Hon var i upplösningstillstånd. Jag gjorde mig fri och gick och skruvade ner stereon. Detta var alltså min aerobics-massös. Jovisst, hon hade nog kunnat platsa, om hon bytt ut sin säckiga frotté-morgonrock mot något glansigare. Och inte varit så fullkomligt plakat. Till och med i detta bedrövliga tillstånd kunde man se att detta var en kvinna med förmåga att göra intryck. Hon var resligt byggd och trots berusningen kunde man ana någon slags elegans där hon satt med det burriga ljusa håret mjukt rinnande över axlarna.

Helena samlade sig och räckte över vinflaskan. Men jag tackade nej och ställde mig på behörigt avstånd vid en fåtölj på andra sidan soffbordet. Jag kände mig ytterst avvaktande. Denna kvinna var enligt min bedömning i stånd att göra vad som helst. Hon drack själv den sista skvätten i ett svep, direkt ur flaskan, innan hon tog till orda. Av någon anledning ville hon tala engelska.

- He broke my heart, sa hon och slog sig hårt på bröstet några gånger. My heart. My best friend!!

Under omväxlande gråtattacker och vredesutbrott berättade hon hur hon kommit på vår kajalsminkade entusiasmexpert och den bästa väninnan skumpande på luftmadrassen i något som var betydligt mer handgripligt än den astrala metod han hade tillämpat på mig.

Hon stampade i golvet av ilska.

- That fucking swine-pig! And this, hon tog med viss möda upp några a4-papper som legat på golvet, and this is SHIT! PURE SHIT, skrek hon och kastade den lilla bunten i luften så papperna flög åt alla håll. Det var inte mer än fem sex blad och det var inte svårt att räkna ut att det var det magra resultatet av Augostos författarmödor.

Augostos tid i Gävle hade alltså fått ett hastigt och abrupt slut. Den sköna Helena hade kastat ut honom. Hon gjorde en klumpig svepande gest och hade sånär slagit ner flaskan.

- Back to where he came from.

Kommen så långt var det som om hon tappade luften. Hon sjönk ihop med händerna för ansiktet. Själv stod jag bara där, som ett fån. Jag hade knappt sagt ett ord på hela tiden. Men nu kändes det som att jag borde gå fram och fråga om hon ville ha hjälp med nåt.

Helena lyfte vingligt på huvudet och det var som om hon först nu blev varse att det stod en främmande människa i hennes rum.

- Vem är du? Vad gör du här?

Jag tyckte det verkade som ett gott tecken att hon hade övergått till svenska och förklarade vem jag var.

- Åh, stönade hon gråtmilt. Jens. Javisstja. Jens. Din stackare. Du har också blivit övergiven. Hur känns det? Kom.

Hon klappade på soffan att jag skulle komma och sätta mig. Jag vet inte om jag det var något jag fick för mig men det verkade som om skärpet på morgonrocken hade lossnat lite. Rocken gled i alla fall isär och det stod klart att hon inte hade någonting under. Åtminstone inte upptill. Det var svårt att låta bli att titta på hennes fylliga behag som skumpade omkring där innanför tyget. Helena måste ha märkt mina blickar för hon tittade plötsligt på mig med ett lite roat leende. Jag kände hur det hettade om öronen. Men så bytte hon spår igen. Hon kom hon på något.

- Jo Jens. Jag har ju en sak åt dig. Vänta ...

Och nu började hon resa sig. Och när hon till slut lyckats trassla sig upp blev hela ännu värre. För hon hade råkat ställa sig på ena änden av skärpet som nu lossnade helt. Nu blev det mycket tydligt att hon inte hade något mer på sig nertill heller. Och damen med det kraftfulla handlaget verkade strunta fullkomligt i att jag hade full insyn. Ujujuj, som Felix skulle ha sagt. Jag stod som förhäxad medan hon försökte pejla in riktningen. Så lutade hon sig framåt och började krypa över den närmaste fåtöljen och sträckte sig sen mot en liten hylla på väggen bakom. Med yttersta spetsen av fingertopparna fick hon till slut tag i ett stort brunt kuvert som låg på hyllan.

Och så säckade hon ihop. Plums, en mjuk dykning över kanten på fåtöljen bara och så var hon försvunnen. När jag kom fram hade hon somnat. Hon bara låg där liksom hoprullad, lugnt snusande med ena armen utsträckt och den bara rumpan i vädret. Kuvertet höll hon fortfarande i nypan. Herremingud. Vad skulle jag göra nu? Det gick ju inte bara att lämna henne där. Skulle jag ringa någon? Men vem?

Helena muttrade till i sömnen. Hon verkade inte ha skadat sig i alla fall. Och nu upptäcker jag vad det står på kuvertet. "YENS". Jag tar det försiktigt ur hennes hand och döm om min förvåning. Det ramlar ut sex ovikta tusenlappar och ett litet handmålat vykort med några pyramider i månsken. Jag vänder på kortet.

"Sorry Yens. This money for rest of therapy. I must go. Sorry!!! Cosmic Love, Augosto".

Sin kosmiska kärlek kunde han gott ha behållit. Men "Yens", stavat med Y, det var onekligen en variant jag inte hade tänkt på.

Hej och hå! Det var mycket på en gång. Sex tusen kronor i handen och en halvnaken kraftmassös i sina bästa år liggande utslagen vid mina fötter. Helt klart en typ av situation jag inte var van att handskas med.

Jag satte mig i soffan för att fundera igenom läget. Jag ångrade att jag hade tackat nej till den där vinskvätten tidigare. Den skulle säkert ha haft en lugnande effekt nu.

Och då ringer plötsligt telefonen. Helst av allt hade jag låtit bli att svara men insåg att här kanske fanns en chans att få hjälp.

- Hallå, sa jag och försökte låta samlad.

- Åh, Vad har vi gjort, hördes en förtvivlad kvinnoröst. Varför Augosto, Varför!

Jahaja. Nu skulle jag dessutom ta hand om en ångerfull f.d. väninna.

Jag sa barskt att Augosto hade åkt tillbaka till Argentina. Det blev tyst. Och så kom jag på hur jag skulle kunna dra mig ur den allt mer komplicerade situationen.

- Det finns bara en sak för dig att göra, sa jag och försökte låta så militärisk som bara möjligt.

- Du får komma hit och ta hand om Helena. Det är det minsta du kan göra. Och du måste komma på en gång!

- Är hon inte arg på mig då, kom det ynkligt.

- Just nu är hon inte arg i alla fall. Hon behöver någon som tar hand om henne. Tar hon livet av sig så är det ditt fel, saftade jag på. Du får ta en taxi.

Väninnan lovade nervöst att vara där inom tio minuter. Jag gick och kollade Helena. Hon låg som förut och verkade vara okej. Sen ställde jag mig vid fönstret. När taxibilen efter en liten stund svängde in på gatan längre bort sprang jag snabbt ut i trädgården och väntade bakom friggeboden tills den skamsna väninnan gått in.

Mission Completed. Fanfar : PAPARAPAAA! 6.000 i bonus till och med. Jag var präktigt nöjd med hur finurligt jag hade löst det hela. Jag var uppfylld av min förträfflighet hela vägen hem.