ATT SKRIVA FILMMANUS - En ny manusbok på svenska

torsdag, januari 22, 2009

TVIVEL – Bra film som går på djupet (4)

Åh! Det är härligt att se en riktigt bra  film. TVIVEL >> är definitivt en sån.

Det mesta som Meryl Streep är med i brukar vara bra, vilket även gäller den evige antihjälten Philip Seymour Hoffman. De förnekar sig inte den här gången heller.

Vi befinner oss i en katolsk skola vid mitten av sextiotalet,  en tid av förändring. De nya vindarna blåser in oro i kyrksalarna där rektorn, den sammanbitna syster Aloysius (Streep) börjar misstänka en av prästerna, fader Flynn (Hoffman) för otillbörligheter med en ung elev.

Men vem är egentligen skyldig till vad?

Flynn förnekar allt och menar att anklagelserna mer handlar om hur hans frimodiga syn på kyrkans roll hotar det skräckvälde Aloysius etablerat. Hur ska den kristna kärleken egentligen komma till uttryck? Fader Flynn och syster  Aloysius har diametralt motsatt uppfattning.

Men det är inte alltid självklart vad som är det rätta när moraliska principer krockar med en sammansatt verklighet. Sanningen kan se olika ut beroende på från vilket håll man betraktar. 

Det finns all anledning att känna tvivel. Det gör också de  inblandade. Enbart syster Aloysius vet precis vad som behöver göras. Filmens dramatiska nerv spinns med säker hand kring frågan om huruvida hon har rätt eller ej.

Tvivel är en ovanligt bra film som på djupet utforskar hur komplicerat det kan vara att vara människa och att sträva efter det sanna och det rätta. 

Betyget blir en stark 4!

© adastra media

Se även utdrag ur boken (kapitel 6, om rollfigurer) : 
Den personliga moralens betydelse >> 

Vad tycker andra :
 DN (3) >>   SVD  (4) >>  AB (4) >>  EXPR (4) >> 


Andra bloggar om : , , ,

Etiketter: , ,

fredag, januari 09, 2009

FROZEN RIVER – Skickligt byggt drama (betyg 4)

FROZEN RIVER >> är en lågmäld men engagerande film som rymmer mycket dramatik.

Handlingen utspelas i norra USA, där gränsen till Kanada går rakt igenom ett indianreservat. Filmen handlar om JAY (Melissa Leo) som försöker få ordning på tillvaron för sig och sina två barn efter att hennes slarver till man har sjappat med alla pengarna.

Lösningen på Jays akuta problem uppenbarar sig i form av den opålitliga indiankvinnan LILA (Misty Upham). Lila vet hur man smugglar illegala invandrare över den frusna gränsfloden och behöver Jays bil. På den kanadensiska sidan väntar en strid ström av människor på att få trycka ihop sig i Jays baklucka för att komma över gränsen.

Kvinnornas verksamheten är lönsam men självklart inte utan risker. Och i denna hårda värld där ingen kan lita på någon annan utvecklas en slags vänskap mellan kvinnorna.

FRAMÅTRÖRELSE

Och det är en historia som berättas på ett filmiskt sätt. Det en manusförfattare i utveckling särskilt ska lägga märke till är det skickligt genomförda spelet med framåtrörelse.

Det sker hela tiden saker som skapar förväntningar eller farhågor om vad som ska ske.

När Jay mitt på floden kastar ut de gömda passagerarnas väska på isen förstår vi att något kommer gå åt helvete fel. Men vi vet inte vad och funderar ut olika alternativ och hoppas att inte det allra värsta ska hända. På det sättet blir vi väldigt väl förberedda för de dramatiska vändningarna som sen infaller.

Vi får aldrig veta mer än vi behöver utan serveras istället antydningar som tvingar oss att fundera.  Det börjar redan i första scenen. Varför gråter Jay?  Och vad är det egentligen för fel på den förlupne mannen. Varför sitter Lila plötsligt i mörkret uppe i ett träd och mutar en hund med chips? Och varför får inte bilhandlaren sälja någon bil till Lila? 

FROZEN RIVER är värd att studera just för hanteringen av information. Vi får aldrig veta mer än vi behöver, snarare lite mindre. Filmen visar på det sättet hur man med mycket enkla medel kan hålla intresset och spänningen vid liv.

Vilket för övrigt är precis det jag saknade i MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK ( se recensionen >>)

Det man också ska lägga märke till är hur mycket av dramatiken koncentreras till moraliska frågeställningar. Det finns inga riktigt enkla beslut i ett läge där man blivit tvungen att töja på alla normala gränser för att klara sig.

Betyget blir en 4, med ett särskilt plus för frånvaron av inställsamhet i människoskildringen.

© adastra media

Etiketter: , , ,

onsdag, januari 07, 2009

Robert McKee - Noterat från seminariet (3)

Tidigare inlägg :  Del 1 >>  Del 2 >>

Den här gången är anteckningarna lite mer spridda.

Om rollfigurer

Robert McKee skiljer på det han kallar "characterization" och "true character".

Karaktäriseringen är de yttre egenskaperna, det som är synligt för omvärlden. Den verkliga karaktären döljer sig under ytan. Det är den verkliga karaktärern som är viktig. Människor avslöjar vilka de egentligen är när de måsta fatta beslut i extremt pressade situationer. McKee menar att ca 80 procent av alla filmer handlar om att rollfigurernas sanna natur  avslöjas.

(McKee säger det inte rent ut men det han talar om här handlar i hög grad om den innersta personliga moral varje människa har, något som jag själv resonerar om i min bok. Se utdrag här >>)

Här gjorde McKee också en träffsäkert formulerad koppling till dialog : Dialog är den mask man lägger över det man verkligen vill göra så att det inte syns

Grundprincip i sammansättning av berättelsens persongalleri (= orkestreringen) är att polarisera. Sitter det fyra personer runt ett middagsbord och någon tappar en gaffel är det ideala att alla reagerar helt olika.

Protagonist / huvudperson

Två personer kan dela på protagonist-funktionen så länge de har samma mål, känner glädje och besvikelse över samma saker och har något så när lika starka behov av att nå målet.

Det är nödvändigt med viljestyrka. Man visar graden av viljestyrka genom det en rollfigur är beredd att riskera för att nå sina mål.

Huvudpersonen måste ha ett behov (psykologiskt) och en vilja (för den yttre handlingen).  McKee menar att "behovet" och "viljan" ska motverka varandra.

Att publiken känner empati är nyckeln till identifikation med huvudpersonen. Man kan ha en huvudperson med osympatiska sidor men det måste finnas något som väger upp. Macbeth t.ex. räddas av sitt dåliga samvete.

Tre sorters berättelser

Det finns tre sorters berättelser om man ser på det övergripande budskap.

§         Den idealistiska : Det goda vinner

§         Den pessismistiska : Det onda vinner

§         Den ironiska : Huvupersonen når sitt mål men det ger inte den önskade tillfredsställelsen.

Del 4 >>

Se kortrecension av McKees STORY med länkar till utdrag ur boken >> 

© adastra media

Andra bloggar om : , , , ,

Etiketter: , , ,

måndag, oktober 13, 2008

DN's Johan Croneman om vardagsmoral

Återigen ett inlägg om moral med anledning av att jag just nu arbetar med slutputsen med kapitlet om premiss >>

Där finns ju ett lite mer filosofiskt resonemang om varför en del filmer talar till oss särskilt starkt. En av utgångspunkterna är att vi i våra vardagsliv ständigt brottas med olika moraliska problem.

I dagens DN ger Johan Croneman en liten provkarta på några frågeställningar som den moderna människan måste bearbeta. Det som fått honom att fundera är helgens TV-gala för världens barn. Läs Johan Cronemans krönika här>>

Och apropå TV. Den som kände sig kritisk till SE UPP FÖR DÅRARNA >> som visades i SVT i helgen kan få vatten på sin kvarn i min analys här på bloggen tidigare : SE UPP FÖR DÅRARNA - Vad är felet? >>

© adastra media

Etiketter: , , ,

torsdag, april 17, 2008

Den personliga moralens betydelse

NYTT AVSNITT SOM KOMPENSATION

Oj oj oj. Nästan en hel månad sen sist. Jag borde skämmas.

Men det har inte varit läge. Jag är nu inne i någon slags slutfas där jag går igenom hela materialet för att få fram den färdiga boktexten. En del av den här processen är också att jag låter kollegor i branschen läsa och ge synpunkter. Tack Reza och Mats för era värdefulla insatser. Tack även Juha och Aina som också läst och kommenterat.

Men ack vilket pyssel det är. När jag nu lusläser varje kapitel upptäcker jag plötsligt en massa konstigheter. Det är allt från onödiga upprepningar, genomgångar som hamnat i fel avdelning och resonemang som måste göras tydligare till ställen där jag som kompleteras med exempel från filmer. Detta moment har visat sig vara betydligt mycket mer krävande än jag trodde. Så bloggen har kommit i andra hand.

Men jag får kompensera med att lägga ut lite av det nya material som tillkommit. Nedan kommer en helt nyskriven text som är hämtad ur kapitlet ATT SKAPA ROLLFIGURER >>  Den handlar om hur personlig moral påverkar vår uppfattning om en filmkaraktär. Texten ingår i ett större avsnitt om identifikation, dvs. hur man får publiken att känslomässigt knyta an till filmens huvudperson.

Sen har jag också en idé om att erbjuda några kapitel för testläsning till bloggens läsare. Det är en del tekniskt att ordna med först och jag har för tillfället inte tillgång till bredband. Men jag hoppas kunna lösa det inom någon dryg vecka eller två. Vi får se hur jag hinner för sen är det ju DRÖMFABRIKEN >> också. Som den seminarieräv jag nu är har jag förstås bokat in mig på Linda Aronsons manusföreläsning.

Innan avsnittet om moral vill jag också passa på att flagga för den kortfilm Mats gjort som kommer på TV nu på lördag (19/4) kl. 20.50. Det en varm och stämningsfull berättelse om en pojke och hans relation till sin morbror som är en lite egen typ. MIN MORBROR TYCKTE MYCKET OM GULT var f.ö. den enda svenska film som vann pris på Berlinfestivalen i höstas. Den är väl värd att se.





Utdrag ur kapitel 6, att skapa rollfigurer  [ uppdaterad 09-03-12 ]

SPECIAL : PERSONLIG MORAL I DE ANDRAS LIV

En film som är alldeles särskilt tacksam att studera utifrån hur publiken påverkas av rollfigurernas moral är DE ANDRAS LIV >>. Alla viktiga personer där har en tydlig egen linje i hur de förhåller sig till den korrumperade statsapparaten. Hos några av dem sker också avgörande förändringar under filmens gång.

Huvudperson är Stasi-tjänstemannen Gerd Wiesler (Ulrich Mühe). Filmen inleds med att en fånge leds in till Wieslers kontor för ett förhör. Första intrycket av Wiesler får vi när han med iskall effektivitet pressar den stackars dissidenten att erkänna. Korsklippt med detta får vi följa en lektion där Wiesler spelar upp delar av det bandade förhöret för en klass blivande stasifunktionärer. När en av studenterna dristar sig att fråga om inte förhörsmetoderna är omänskliga gör Wiesler diskret ett kryss i elevlistan. Här slipper ingen undan. Wiesler till och med samlar in handsvetten på sina förhörspersoner för att vässa sin förmåga att skilja sanning från lögn. Wiesler är som en högpresterande maskin i statens tjänst.

Nästa person som presenteras är Wieslers chef Grubitz (Ulrich Tukur). Det är inte heller någon man vill bli kompis med i första taget. För Grubitz är en rövslickare av värsta sort vilket framkommer i sekvensen efter lektionen då Grubitz kommenderat Wiesler att följa med på ett teaterbesök.

Den pjäs de ser är skriven av Georg Dreyman (Sebastian Koch), som presenteras som en av Östtyskland mest ansedda dramatiker. Förutsättningen för Dreymans framgång är att han hittills har betraktats som politiskt tillförlitlig av det kommunistiska kontrollsystemet.

Efter pjäsen ifrågasätter Wiesler Dreymans renlärighet och menar att han borde kontrolleras. Grubitz försvarar Dreyman. Han skrattar och menar att Wiesler har blivit yrkesskadad och är paranoid. Men strax efter ser vi Grubitz i samtal med dramats verkliga ärkeskurk, säkerhetsminister Bruno Hempf (Thomas Thieme). När Hempf försåtligt frågar Grubitz vad han anser om Dreyman, vänder Grubitz raskt på kappan och säger försiktigt att Dreyman kanske inte är så oförvitlig när allt kommer omkring.

Sekvensen från teatern ger oss så en första bild av Grubitz som en lismare, beredd att göra vad som helst för att vinna fördelar. Det är Grubitz mest grundläggande karaktärsdrag och präglar också allt han tar sig för i resten av filmen.

Minister Hempf representerar en ondska av betydligt grövre art. Sekvensen från teatern slutar med att Hempf beordrar avlyssning av Dreyman. Men här är det inte politiska bevekelsegrunder som driver honom utan hänsynslöst egenintresse. Hempf är tänd på Dreymans fru, skådespelerskan Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck). Hempf hoppas att den beställda övervakningen ska ge något som kan hjälpa honom manövrera bort Dreyman så att han själv kan sätta klorna i den vackra Christa-Maria.

Än så länge är det alltså ganska tunnsått med publiksympatierna.

Författaren Dreyman är den första vettiga människan som dyker upp. I början av filmen ligger Dreyman lågt med att kritisera det politiska systemet. Men allt eftersom handlingen fortskrider förändras hans hållning. Dreymans stora vändpunkt blir när han skriver en kritisk artikel som smugglas ut till väst och väcker stor uppståndelse.

Allteftersom fler rollfigurer presenteras tillkommer nya vinklingar. Dreymans fru, Christa-Maria säljer sig till makten för att inte riskera sitt älskade arbete. Deras vän Paul Hauser är den som mest oförsonligt vägrar foga sig i förtrycket medan Dreymans forne arbetskamrat, regissören Albert Jaerska, drivs att ta livet av sig efter att i flera år ha varit drabbad av yrkesförbud på grund av sin frispråkighet.

Det är också moral som står i centrum för huvudpersonen Wiesler, som åtar sig uppdraget att avlyssna Dreyman i den buggade lägenheten. Wiesler är en av de "onda". Men han har ett annat viktigt karaktärsdrag. Medan Hempf och Grubitz enbart är korrumperade, drivs Wiesler av sin tro på det politiska systemet. Han ser sina hårda metoder som nödvändiga för att kunna göra ett bra jobb. Det finns en ärlig strävan hos Wiesler och han är kritisk till det maktmissbruk hans chefer ägnar sig åt.

Den här mer positiva sidan hos Wiesler kommer fram i en längre sekvens där han och Grubitz äter lunch i personalmatsalen [00.34.30]. Den första indikationen får vi då Wiesler sätter sig vid ett bord bland fotfolket. När Grubitz vill att de istället ska sitta i avdelningen för högre tjänstemän svarar Wiesler: "Någonstans måste socialismen ändå börja".

Strax därpå berättar Grubitz anledningen till att Hempf beställt övervakningen, att de "hjälper en medlem i centralkommittén att bli av med en rival" och påpekar att det är viktigt för deras karriärer att de lyckas sätta dit Dreyman. Wiesler frågar om det verkligen var därför de tog värvning i Stasi och påminner om den ed de svurit att vara "Partiets sköld och svärd". Grubitz slår bort invändningen och Wiesler tar inte strid. Men vi åskådare har sett Wieslers ifrågasättande och fått en mer nyanserad bild av hans personlighet.


Därnäst följer en kraftfull scen där fokus ligger på Grubitz. Och det Grubitz gör nu får honom att falla som ett betongblock i våra ögon.

Lite längre bort vid samma bord sitter några lägre stasifunktionärer. En av dem börjar berätta en vits om statschefen Honecker. När han av sina kamrater görs uppmärksam på Wiesler och Grubitz som sitter och lyssnar blir den stackars mannen helt förskräckt och ber stammande om ursäkt. Grubitz säger att det inte gör någonting, att man visst får skoja om partiordföranden. Grubitz uppmanar roat mannen att fortsätta berätta.

Men det är ett elakt spel han bedriver. När mannen berättat sin vits skrattar Grubitz först. Men han avbryter sig och frågar plötsligt med hård röst efter mannens namn, tjänstegrad och vilken avdelning han arbetar på. Den stackars skämtaren bleknar och ser avgrunden öppna sig under fötterna när Grubitz fortsätter. "Ni förstår säkert hur mycket det här har skadat er karriär". Alldeles tillintetgjord försöker han be om ursäkt men Grubitz säger kallt att han kommer att bli anmäld för att ha hånat partiet. Grubitz tittar på Wiesler som inte röjer en min. Sedan börjar Grubitz gapskratta. "Det var ju bara ett skämt" säger han och skrattar högt åt den chockade mannens uppsyn.

Grubitz är mycket nöjd med sitt sadistiska "skämt" och avslutar med att skrattande dra en egen vits om Honecker. Wiesler däremot skrattar inte utan ger bara sin chef en outgrundlig blick.

Grubitz har här gjort det värsta tänkbara. Han har utan minsta provokation, bara för sitt höga nöjes skull, plågat en stackars chanslös underordnad. Jag vill påstå att en rollfigur som visar ren och skir elakhet av den kalibern är räddningslöst förlorad när det gäller publikens sympati.


Men vi ska tillbaka till Wiesler. Även om han känner viss tveksamhet till sitt uppdrag, sitter han plikttroget timme efter timme på Dreymans vind och registrerar allt som sker i lägenheten. Men han blir allt mer illa berörd. Precis som vi i publiken, ser Wiesler att de personer han övervakar är "goda" människor. Till skillnad mot Wieslers överordnade, kämpar Dreyman och hans konstnärsvänner för något de ärligt tror på.

När Wiesler så småningom istället börjar hjälpa Dreyman och Christa-Maria, blir han snart indragen i ett händelseförlopp där han själv tvingas ta allt större personliga risker. För att göra "det rätta" sätter han till slut hela sin tillvaro på spel. Vid det laget har vi för länge sedan förlåtit honom hans tidigare övergrepp. Wieslers modiga räddningsinsatser har istället förvandlat honom till en hjälte.

Scenerna som beskrivits ovan har gett oss klara indikationer om vilka av rollfigurerna som är hedervärda och vilka som är korrumperade. Det finns ingen tvekan om vilka vi håller på. Här ser man oerhört tydligt hur gestaltningen av rollfigurernas personliga moral blir avgörande för var publikens sympatier hamnar.


Avsnittet ingår i kapitel 6 Att skapa rollfigurer >>

Scenerna från matsalen kan man se på U-tube via länk i tidigare inlägg HÄR >>

© adastra media

Andra bloggar om: , , , , , ,

Etiketter: , ,

onsdag, mars 05, 2008

Mer om moral - Psykologiska experiment

FORSKNING OM MORAL

Lyckades efter en stunds internetletande hitta länken till en DN-artikel som jag refererat till tidigare (i kapitlet DRAMATURGI >>).

Artikeln Den oekonomiska människan [DN 060118] >> skildrar bl.a. en serie psykologiska experiment som visar hur vår rättskänsla kommer till konkret uttryck när det gäller värdering av andra människors beteende.

Bara apropå detta med moral alltså.

© adastra media


Andra bloggar om: , , , , ,

Etiketter: ,

tisdag, februari 26, 2008

Om moralens betydelse i film

DE ANDRAS LIV - IGEN

Jag har suttit och jobbat en del med DE ANDRAS LIV >> utifrån perspektivet att visa hur sidoberättelserna där stöder den centrala intrigen. Men det arbetet har också aktualiserat en annan fråga som legat och skvalpat i bakhuvudet en tid. Och det är moralens betydelse.

Det centrala temat för DE ANDRAS LIV är ju vad som händer när personlig moral hamnar på kollisionskurs med en skrupelfri politisk övermakt. Detta kommer till uttryck på flera sätt men framför allt i den process huvudpersonen, den hängivne stasitjänstemannen WIESLER, går igenom under filmens gång.

Delvis tack vare analysen av DE ANDRAS LIV har det blivit allt mer tydligt att alla de viktiga filmerna, de som berör på djupet, på ett eller annat sätt handlar om moral. Det kanske inte är så konstigt egentligen. Att bearbeta moraliska frågeställningar är en av de mest universella mänskliga egenskaperna. Bara i våra vardagsliv möter vi ständigt situationer som kräver beslut som ur ett moraliskt perspektiv inte alltid är helt enkla att ta.

Det gäller både i stort som i smått. Det kan handla om att vara tvungen att sätta besvärliga gränser för ett barn, hur man ska hantera en lojalitetskonflikt eller vad man ska göra om man råkar bli vittne till oegentligheter eller missförhållanden t.ex. på sin arbetsplats. Eller, i det större perspektivet, vilket ansvar man har som människa inför fattigdomen i tredje världen och villka förändringar man är beredd att genomföra i sitt liv för att bidra till att avvärja de allvarliga hot mot miljön som tornar upp sig.

Skalar man tillräckligt mycket här hittar man en gemensam nämnare. Moralisk problematik uppstår när det som är "bra" för mig inte är "bra" för andra. När vår bekvämlighet eller vår egennytta ställs mot våra ideal om hur man ska vara som människa.

Varje dag ställs vi alltså i en mängd mer eller mindre dramatiska valsituationer. Ibland lyckas vi följa den rätta vägen eller så faller vi och gör saker vi sedan måste ångra. Familjelivet är den arena där vi kanske utmanas som allra mest. I de riktigt nära relationerna visar vi mer av oss själva och blir också mer känslomässigt berörda när något går fel.

Och det förekommer också att vi hamnar i lägen där vi bara inte klarar av att räkna ut vad som är rätt eller fel.

Poängen är att vi ägnar en stor del tankeverksamhet åt att bearbeta den typen av frågor och den tes jag driver är att de filmer som berör oss allra starkast innehåller den typen av frågeställningar.

I kapitlet om premiss >> har jag redan varit inne på de här tankegångarna, att vi människor söker svar i konsten på hur man ska vara som människa. Men jag blir tvungen att gå tillbaka och utvidga det momentet för jag menar att det är en av de viktigaste aspekterna av filmskapandet att kunna beröra publiken på det planet.

Sen finns det ytterligare en mycket stark koppling mellan moral och manussnickeri. Och det är när det gäller att styra publikens upplevelse av de rollfigurer man skickar upp på duken. Där är rollfigurernas personliga moral en av de allra mest betydelsefulla faktorerna när det gäller om åskådarna ska känna sympati eller ta avstånd.

Även här är DE ANDRAS LIV mycket tacksam att hämta exempel från. Särskilt intressant är skildringen av WIELSER själv. Han är verkligen inte person man vill ha i närheten utifrån det intryck vi får i filmens första scener, när han med iskall effektivitet förhör en stackars dissident som fångats i Stasis nät. Men snart ser vi en annan sida. Wiesler är en sann idealist. Han är en person som drivs av övertygelse och han håller på sina principer. Det blir mycket tydligt i samspelet mellan Wiesler och hans närmast överordnade den GRUBITZ som å sin sida enbart tänker på sin egen karriär.

En sådan sekvens utspelas i personalmatsalen på stasihögkvarteret när övervakningen av skådespelaren Dreyman precis inletts. Den går att se, uppdelad i två klipp på YouTube.

Se klipp på youtube
DE ANDRAS LIV - KLIPP 1 PÅ YOUTUBE >>





Se klipp på youtube
DE ANDRAS LIV - KLIPP 2 PÅ YOUTUBE >>





För att riktigt förstå alla nyanser bör man förstås ha sett filmen men jag tror ändå grundpoängen går fram.



© adastra media

Andra bloggar om: , , , , , ,

Etiketter: , ,

tisdag, januari 02, 2007

Från kapitlet om rollfigurer : Identifikation

[ texten uppdaterad 09-03-19 ]

 

ATT SKAPA IDENTIFIKATION

Det är du som manusförfattare som bestämmer vilka personer publiken ska möta. Men inte bara det. Det är också du som avgör hur de ska tas emot av åskådarna, om de ska uppfattas som sympatiska eller otrevliga. Publiken måste tycka om en rollfigur för att känna inlevelse. Den process där publiken knyter an till huvudpersonen kallas identifikation.

Detta med identifikation är en av de absoluta grundbultarna i filmberättande enligt anglosaxisk modell. För att vi ska bry oss om hur det går i en konflikt eller kamp, av vilket slag det än vara må, måste vi vara angelägna att någon av sidorna ska lyckas. Vi måste heja på någon. Detta gäller oavsett om filmen skildrar en kärlekshistoria, ett familjedrama, en politisk samhällsfråga eller en polisjakt. Det gäller i alla historier där någon strävar mot ett mål.

Det spelar ingen roll hur mycket dramatik och hur många fantastiska vändningar du lägger in i en biljaktssekvens, en pistolduell eller ett gräl mellan två älskande - Om jag som åskådare inte bryr mig om vem som vinner blir det tråkigt. Principerna för identifikation styr upplevelsen av alla scener som aktiverar frågan "Hur ska det gå?".

Skillnaden om du lyckas etablera identifikation eller inte, blir för publikens del som att se två okända engelska korplag spela en vänskapsmatch jämfört med att se sitt eget älskade land kämpa för seger i en hett efterlängtad VM-final.

Hur det fungerar

Den första läraren jag hade i dramaturgi på en kurs om radiojournalistik gav ett exempel från sportens värld som bet sig fast. Vi tänker oss en VM-final i ishockey. Mot alla odds har det i hockeysammanhang helt oansenliga Schweiz tagit sig fram till final och ska nu möta de biffiga proffsen från Kanada. Jätten Goliat mot lille David. Man kan knappast föreställa sig en mer ojämlik match. Det naturliga är att man hejar på den som är i underläge.

Här finns en av nycklarna till hur man skapar identifikation. Grundprincipen är att ju svagare position och ju mer utsatt en "god" människa är desto mer känslor väcker det hos publiken när han eller hon drabbas. Det leder oss till det kanske mest omedelbart effektiva sättet att väcka sympati för en rollfigur: Att låta någon som verkar svag och snäll bli illa behandlad.
Det är nästan fånigt hur enkelt det är gjort i en del filmer. Se bara på anslaget i SPIDERMAN >> där huvudpersonen Peter Parker (Tobey Maguire) förnedras och skrattas ut när han kliver på skolbussen, samtidigt som han själv i berättarröst talar om att han är en förlorare som är hopplöst förälskad i den väna Mary Jane (Kirsten Dunst).

Ett annat exempel är Kieslowskis DEN VITA FILMEN >> där huvudpersonen Karol (Zbigniew Zamachowski) drabbas på ett mer drivet sätt. Karol ser snäll ut och verkar överlag vara en trevlig prick. I filmens allra första minuter blir han raskt fråntagen både sin manliga värdighet och sin älskade fru. En domstol upplöser nämligen Karols äktenskap på grund av hans impotens. Karol befinner sig i ett främmande land, har ingenstans att bo och blir dessutom av med alla sina pengar. En favoritscen är när en nitisk banktjänsteman förklarar att Karols kreditkort är spärrat och klipper det i bitar framför näsan på vår vid det här laget nästan gråtfärdige huvudperson.

Det ska tilläggas att den stackas Karol inte är snäll särskilt länge till. Tvärtom. Resten av filmen ägnar han sig med stor hängivenhet åt att förstöra livet för den kvinna som orsakat hans lidande.

PIANOT >>  börjar med att Ada berättar att hon ska bli bortgift med en man hon inte har träffat. Hon, som uppenbarligen kommer från ett hem i övre medelklassen, dumpas sen på en öde strand med sin dotter med utsikten att leva resten av sitt liv isolerad ute i skogen tillsammans med träbocken Stewart, som inte ens har vett att ta med hennes älskade piano. Även om Ada själv knappast är ett under av trevlighet så är det en ganska hård omstart i livet.

I BROARNA I MADISON COUNTY >>  presenteras Francesca som en god maka och mor som sätter andras behov framför sina egna. Francesca är av typen som tiger och lider. Hon drabbas inte av några grymheter. Här räcker det med att hon inte är sedd av sin familj.

I SIDEWAYS >> är det lite som i hockeymatchen Kanada / Schweiz. Den depressive Miles är den givne förloraren i jämförelse med sin okomplicerade kompis Jack som bara självklart tar för sig av livets goda.

Även i NÄR LAMMEN TYSTNAR >> finns scener som skapar identifikation i början av filmen. Vi kan se på sekvensen med Clarices första besök hos Hannibal. Där måste hon först handskas med den obehaglige Dr Chilton. Sen bär det av ner i källarhålan, till Hannibal som i överlägsen ton dissekerar hennes sociala bakgrund och sen viftar iväg henne varpå hon attackeras av Hannibals obehagliga cellgranne. Man förstår att den unga FBI-studenten Clarice är gråtfärdig när hon kommer ut på parkeringen efter den manglingen [00.08.00-00.19.30].

Andra saker som hjälper till att etablera identifikation är att visa hur någon kämpar och anstränger sig men misslyckas. Någon som är underhållande och roar oss, nästlar sig också lättare in i våra hjärtan. Att låta en rollfigur visa sårbarhet hjälper oss också att knyta an. Mänskliga svagheter överhuvudtaget kan väcka sympati, som att skämmas eller vara rädd för något eller känna sig misslyckad, Det är sidor man ofta försöker dölja. Det kan bli mycket gripande när en rollfigur inte klarar att hålla masken, särskilt när vi har att göra med hårdhudade typer.

Detta kan se vi exempel på i DJÄVULEN BÄR PRADA >>  när chefredaktören Mirandas (Meryl Streep) pansar vid ett tillfälle spricker när hon får reda på att hennes man vill ha skilsmässa [01.20.00]. Eller hos författaren Melvin i LIVET FRÅN DEN LJUSA SIDAN >> när han vid upprepade tillfällen tvingas visa sin kärlek till servitrisen Carol (Helen Hunt) för att få behålla henne.
Motsvarande finns också i NOTTING HILL >> när Anna och William haft sin första kärleksnatt. Vår bild av Anna förändras när vi ser att hon är rädd att inte bli älskad för den hon är. Här får Annas smärtpunkter betydelse för våra sympatier. Det är viktigt för att filmen ska fungera. För om vi inte uppfattar Anna som en bra person kan vi inte heller helhjärtat hålla på William i hans kamp för att vinna hennes hjärta.

Precis som man skapar sympati för sina huvudpersoner ser man också till att styra uppfattningen om de personer som man vill att publiken ska ta avstånd från.

I PIANOT >> skulle det vara ödesdigert om publiken tyckte att Ada borde stanna hos Stewart och att han gör helt rätt när han hugger av henne fingret. Även om Stewart inte precis kan rå för att han inte förstår sig på Ada, får vi inte sympatisera för mycket med honom. Vi måste stå på Adas sida i den kärlekskonflikt som uppstår. Därför betonas också Stewarts okänslighet och näriga natur vid många tillfällen.

En av de mest avgörande egenskaperna för publikens inställning till en rollfigur är hans eller hennes personliga moral. Även i verkliga livet är vi mycket känsliga för om människor är "onda" eller "goda". Jag föreställer mig att det är en av de allra första sakerna vi bedömer när vi möter en ny person, att vi instinktivt skannar av om vi ska känna oss trygga eller måste vara på vår vakt. Ur ett darwinistiskt perspektiv är det också ett ganska begripligt beteende. De individer som lyckades avläsa en eventuell hänsynslöshet hos sina medmänniskor bör rimligen ha haft en bättre chans till överlevnad. Den känsligheten tar vi också med oss in i biosalongen där den är med och styr var våra sympatier hamnar.

Avsnittet fortsätter med en fördjupning om moral utifrån en analys av DE ANDRAS LIV >> som också finns att läsa här på bloggen : Den personliga moralens betydelse  >>

© adastra media

Etiketter: , , , , ,

torsdag, oktober 12, 2006

Kapitel 5 - Premiss och Tema

Sorry, inlägget flyttat.

För att inte ha flera versioner av texten på olika ställen är inledningen av Kapitel 5 flyttad till sajten för boken.

Se: www.attskrivafilmmanus.se (Kapitel 5) »

© adastra media

Etiketter: , ,


stand

Bokus bokrea 25/2-15/3 »  Både  Bokus » och  AdLibris » kan skicka mot faktura och har alternativ med fri frakt